Mitt liv är helt jävla upp och ner nu. Jag är förstörd, trasig, borta. Jag har slutat vara i skolan, jag sover mig igenom dagarna. Går runt som en zombie för det mesta. Ser på fim och tv, ligger i soffan eller sängen hela dagarna. Förutom ibland när jag försöker komma ut, då brukar jag vara med min pojkvän när han praktiserar. Brukar sitta i soffan där, en fin liten piercing och tatuering studio med snälla och roliga människor. Så händer det ibland att jag åker till falun på eftermiddagen och sitter där på stan och träffar lite folk. Men jag är för det mesta hemma.

Jag är ganska trött på det här nu. Har insett att jag mår riktigt jävla dåligt. Träffar en psykolog en gång i veckan. Det har varit en massa möten den senaste tiden av en speciell anledning också. Jag blev lite trött på allt och ville försvinna, då slank det ner lite mycket piller och då får man en jävla massa möten efter det. Möten med olika människor. Varför kan det inte vara med samma hela tiden? Det blir bara jobbigare när man ska ha möten med olika människor hela tiden. Och alla frågar samma sak, "Varför gjorde du det?" "Vad tänkte du skulle hända?" "Vad ville du uppnå?".


Jag saknar Honom. Han vill inte ha kontakt med mig. Han vill glömma mig. Vill inte ha nått med mig att göra. Han har blockat mig på facebook.
Jag tänker på honom varje dag. Jag drömmer om honom på nätterna. Det gör ont i mig.
Jag har svårt för att koncentrera mig, jag kan bli helt frånvarande. Jag är trött på att ingen förstår. Ingen förstår hur mycket han betyder för mig.


Smått osammanhängande inlägg men ja, det får duga. Jag behövde skriva av mig.

Har inte haft tid att blogga, och i helgen hände det lite saker så orkar inte just nu. Snart kommer en kompis hit, hon ska sova här inatt. Har känt henne sen innan men aldrig riktigt pratat med henne förän igår, märkte att hon var inte som jag trodde. Hon är snäll och har det själv lite jobbigt nu, hon ringde för 1,5 timme sen och frågade om hon fick sova här inatt.
Ska bli skönt med lite sällskap också.